Tåg och mat

Jag åker ganska mycket tåg. Ett tag snittade jag 20 timmar i veckan ombord på nåt av våra rullande stålschabrak. Som alla kanske vet så lever en tågresenär hela tiden på hoppet. Hoppet, det fåfänga hoppet, om att komma i tid. Som van tågresenär så lär man sig att så småningom hata tågrookies, roa sig många timmar med facebook på modemhastighet och att svälta.

SJ:s bistro är inte direkt fyllt av läckerheter. Som vegetarian får man nöja sig med det SJ kallar för "pizzinis". Alltså en slags pizza med plastost, konstiga inlagda grönsaker och botten gjord av kartong. Ibland finns det en grönsakslasagne att tillgå. Den smakar hjälpligt om man pepprar och saltar lite och försöker ignorera vitsåsen som läcker ut mellan plattorna.

Jag vet att det kanske inte är det största scoopet att SJ:s mat inte är av gourmetstandard. Det har nog varit allmänt kännt sedan 70-talet åtminstone. Det som dock är värt att påpeka är deras bedrövliga standard oh tillgång på veggomat. Vissa dagar, framför allt de med förseningar och mycket folk (nästan jämt), så finns ingen veggomat. Jag och andra icke-köttätande vänner utelämnas då till att äta en middag eller lunch bestående av något av följande:

• Chips och banan
• Choklad och Wasa Sandwich
• Kaffe och bulle
• Smoothie och cashewnötter.

Allt detta kan ju i normala fall vara gott och trevligt. Efter 3 extra timmar på stillasstående tåg är det dock inte den mest spännande måltid man kan tänka sig.
Det som ändå räddar SJ-bistron litegrann är att de trots allt har ett ganska hyllgligt urval av vin som man kan köpa för en smärre förmögenhet om det krisar.